FRÅN MELLANRUMMETS VÄRLDAR OCH UT I LIVETS VERKLIGHET

- Den tveksamme paragrafens rumsliga äventyr.

Skulle paragrafvärldens teoretiska trygghet sättas på prov genom en vandring i verkligheten?

En lätt oro kan infinna sig kring det som inte är helt administrerat och genomtänkt.

Men även det som verkligen är genomtänkt, kan fortfarande orsaka förvirring.

En viss oro uppstod i tänkandet hos paragrafen kring det som gör "metafrågan" VARFÖR till en påfrestande påminnelse om "mätasvarets" rumsligt orienterande HUR, NÄR och VAR skulle leda till?

Vägen in i främmande rum och nya tillstånd var oviss och osäker.

MEN jag befinner ju mig alltid någonstans – oavsett var jag befinner mig, är jag alltid HÄR.

Var finns då DÄR någonstans – eller är där ingenstans?

Paragrafens egen logik sípprade fram i ett resonemang: Eftersom jag är här, är jag ändå någonstans.

Endast några kilometer från födelseplatsen, öppnar sig nya världar innanför fasaderna.

HÄR fanns ett samhälle i samhället - en Bank i ett villaområde nära både kyrka och kyrkogård.

Det var ändå en annan värld än Östra kyrkogårdens och fängelsets.

I och för sig en fängslande upplevelse.

För att uppleva gäller det att vara öppen för det som finns.

Är det möjligt för det som inte finns att vara öppet eller stängt?

Kan det vara farligt att tänka för mycket?

HÄR, var trots alla konstiga tankar, paragrafen välkommen att introduceras i något viktigt.

En överväldigande vänlighet mötte.

”Välkommen, hoppas du skall trivas”.

Du skall först ge dig in till centrum av staden och till de som egentligen har hand om det som pågår här.

Resan kunde ske via spårvagn med ”den röda vagnen” som var blå.

Inne i den imponerande byggnaden fanns en labyrint av olika vägar – varav en ledde till matsalen som var ett lunchrum med fria samtal om ”ingenting” – alltid någonting.

Huset hade utvecklats genom åren eftersom banken växte.

Jaså – detta var att växa!

Eller…?

Huset hade inte växt på utsidan men antalet människor hade växt.

Hade människorna växt?

Nej, de hade blivit specialiserade, så mycket att problemen att förstå sammanhangen hade stannat i växten – alltså  tvärtom mot vad som kunde vara en tänkt meningsfull mening.

Detta kallades organisation – mellan vadå?

Var det mellan människorna och något som höll samman människorna med varandra?

Det som förenade människorna var befattningar.

Det var inte nödvändigt att fatta om man inte var chef som måste fatta detta – bland annat var det beslut som andra hade fattat.

Man skulle inte veta mycket om vad det egentligen handlade om, utan mer om vilken roll varje människa hade i denna komplexa verklighet.

Här fanns verkligen behov av paragrafer.

Var det därför Paragrafen skulle tillföra något meningsfullt?

Var uppgiften att vara meningsfull i denna miljö?

Vilket var mest meningsfullt?

Den levande paragrafen eller den levande miljön?

Miljön var en labyrint som man kunde gå vilse i och känna sig vilsen.

En lunchande medarbetare sade följande mening om meningen: ”De organisationsstrukturer i växande utveckling som nu ligger framför oss, medför också att det som konsekvens tvingar fram rent fysisk planering av effektiva ytor i syfte att gestalta en därför avpassad verklighet till de planerade åtgärder som krävs i form av ökande tillgänglighet av den pågående utvecklingens nödvändiga villkor i en tid av den stora tillväxt som i konsekvensens namn förväntas inom ett stort antal sektorer där banken verkar”.

Detta var svårt att förstå, trots att informationen var på svenska.

Detta var något för paragrafen att ”bita i”.

Bita i – var något som paragrafen hört men inte förstått.

Vad var det han menade?

Är huset ett kulturhus som hyser levande människor, vilka genom att vistas i huset blir kulturella genom de paragrafer som finns?

Nyfikenheten är måhända människans viktigaste egenskap.
Paragrafen kanske var människa? – inte endast en Paragraf (§).

Nyfikenhet är det tänkande barnets viktigaste drivkraft – sade ”ryktet”.

Men vem var ryktet – som aldrig visade sig, utan bara förmedlades av ”någon” som endast hört av ”någon annan” – genom det som kallades mun till mun metoden.

Det fanns då både någon och någon annan och kanske någon mer – men vilka var dessa okända figurer?

Kanske barnsliga upptäckter utan kunskap skulle underlätta svaren på frågan VARFÖR?

Det fanns då endast mänskligt förnuft som tillgång – så varför inte fråga någon levande människa HÄR i denna miljö?

Men skulle något sådant konkurrera ut Paragrafernas viktiga funktion – vilken den nu var?

Denna centrala byggnad som kallades Centralkontoret var inte arbetsplatsen för vår vandrande Paragraf..

Den verkliga arbetsplatsen var i den villa där hela äventyret började – ett område mättad av tradition där den gamla livsstilen från förr dröjde kvar – det var nästan som att gå in i ett museum där tidens tand inte hade bitit sönder traditionerna.

Vad pågick HÄR?

Det fanns en förbindelse, för papper och blanketter, med det stora huset inne i stan – det kallades internpost mellan de centralt paragrafkunniga och ”oss” som mötte den levande verkligheten i varje här och nu.

Paragrafen befann sig i en situation som var utsatt för omständigheterna från andras situation någon annanstans.

Det var inte lätt för en paragraf att vara befattningshavare utan att tänka som en människa.

Var det allt av mänsklig kontakt i banken?

Nej, det kom besök från några välklädda herrar som sa sig vara chefer för kontoren ute på fältet.

De ställde den artiga frågan: Hur står det till?

Detta gjorde att kontorschefen och hans assistent gick med glasartad blick och ett speciellt leende som bara visades i en stund som denna.

Samtidigt utstrålade hela rummet av skräck inför att någon skulle svara: Dåligt”.

Denna plats skulle ju vara paradiset på jorden.

Att plötsligt ge sig ut i köket och dricka kaffe skulle vara lika oanständigt som att ta av sig byxorna.

Paragrafen själv, skulle aspirera på att bli banktjänsteman – vilket skulle betyda medicinskt "att andas in" att det skulle ta ett bra tag innan paragrafen kunde ”andas ut” – vilket ordet aspirera betydde på latin.

”Examen” i den teknik som skulle läras in kräver just varianten ”bankteknik”, vars existentiella motiv var att kunna utföra något enligt instruktionsboken.

När man kunde ”hur” kunde aspiranten andas ut!

Då skulle aspiranten blir "normal tjänsteman" - och gratuleras.

Men varför?

Det mesta tycktes vara som att förstå grekiska – trots att det mesta som användes på bankspråket var på latin.

Fint var det i alla fall, så paragrafen hade hamnat i en bildad miljö –denna inkluderade även  paragrafen som till vidare fått titeln - Aspirant.

Detta kunde vare en förmildrande omständighet för paragrafen om inte utförandets ”HUR” kunde verkställas på rätt sätt.

Men det krävdes dock utbildning, av någon som redan hade andats ut från aspirationerna och var ordinarie tjänsteman.

Aspiranten skulle bokföra siffror på vita och gröna kort – allt som omgivningens gamla generalskor, kaptenskor eller majorskor ihärdigt satte in som pengar på banken.

Detta skedde genom att man varje dag hade en ständigt återkommande procedur.

Punktligt varje morgon kom dessa ”skor” att energiskt trampa ner i bankvalvet för att klippa utdelningskuponger från aktier som tillhörde den personliga förmögenheten.

Genom att vara förmögen hade man denna förmåga.

Det var Tirfing, Iföverken, Stora Kopparberg och en massa andra Aktiebolag som man ägde och som levererade ständiga utdelningar som omvandlades till pengar.

Dessa pengar sattes in på bankkonto – men först efter det att chefens assistent noga hade kontrollräknat varje kupong och stämplat ett papper som kallades allegat.

Detta skulle sedan bokföras genom allegatet.

Problemet var att det nu fanns två typer av papper – dels kupongerna, dels allegatet.

Det var viktigt att båda var bilagda – men vilket papper var bilagan då båda behövdes?

Kupongen var ett bilagt bevis på ett aktiebrev, medan allegatet var bilagt kupongen som sedan måste ha ett insättningsallegat för att ”änkeskorskan” – det vill säga de damer vars make ofta redan var avliden och fanns på kyrkogården.

Damen själv som änka skulle få in pengarna på sitt bankkonto och den medföljande ”motboken”.

Kunde man ”se på maken”?

Nej, han var ju avliden – med kunde som ”dödsbo” vara juridiskt handelsbolag för arvingarna.

”Bolaget” som person måste självt ”dö” för att vara befriad från paragrafernas styrande och ställande.

Det blev mycket papper för en ”Aspirerande Paragraf” att hantera.

Om man inte förstod fick man hålla andan tills man förstod, vilket var svårt.

Varje gång man inte förstod och måste hålla andan, kunde detta leda till att man själv blev ett dödsbo om det dröjde för länge.

Allt detta skulle ske genom medverkan av ”paragraferna” som fanns kring hela hanteringen.

Var paragraferna räddande änglar för de som inte förstod?

Nu var ju paragrafen själv just paragraf och måste vara räddande ängel för sig själv – utan att fråga varför.

Genom paragrafernas försorg kunde allt sättas i bevis.

Bevis var ett vitt papper på allt det där som hade hänt – det stod dels i ”motboken” som kunden hade i sitt förvar och i ”reskontran” som banken hade som kontroll av konton i bokföringen.

Allt styrdes av paragraferna – det fanns mycket att lära.

Allt skulle läras för att betjäna varje kund som kom in i banken.

Handledaren upptäckte sig själv infekterad av ”röda hund” och gick ut från banken efter lunch.

Nu fick paragrafen lära sig själv – med hjälp av den snälla kassörskan.

Värst var att bokföra checkräkningar – då det museala kontoret inte hade någon identitet på checkarna. De var underskrivna med en professionell namnteckning av den utformning som skulle få vilken legitimerad läkare som helst att bli grön av avund.

De var betrodda kunder, dessutom ”kända”.

Namnteckningarna måste ”tydas”.

Dessutom tillkom det märkliga illusionisttricket att kontrollslå bokföringen på räkneapparaten som spottade ut en flera meter lång pappersremsa enligt ett mönster som skulle ”in i” en stor "bok" mitt i det hela och dessutom skulle siffror därifrån slås in på maskinen så att pappersremsan slutade med en stjärna (”*”) – annars var det fel.

Men varför?

Handledaren, när han lämnat röda hunden hemma och återkommit, sade sig inte veta ”varför” – trots att densamma handlat enligt detta mönster i många år.

Han sade stillsamt att ”så har vi alltid gjort” och sedan gick han på semester.

Handlade det kanske om balansen i tillvaron som denna endast var en liten del av?

Vad händer – vad pågår – att vara paragraf och inte förstå?

Paragrafen funderade på egen hand – så mycket att han började att hallucinera poem:

”Jag satt och jag satt

Skäggstubben växte och blicken blev matt.

Då plötsligt jag väcks av ett tordön – ett vrål.

Trumhinnan spräcks

Ljuset det släcks.

Jag vänder mig om – slagen av häpnad

Ser på mannen som står där beväpnad

Med pengar och papper i högsta hugg

Ej nöjd ett dugg.

Men jag vill ej leta

Skriva och kleta

Bland böcker och konton så stora och feta.

Nej hellre jag meta,

Vill vid en sjö

Då blir jag så lycklig att jag tror jag kan dö”.

 

Denna udda upplevelse för en PARAGRAF – var något helt unikt bland all kontrollerbar standard.

Var detta som pågick just HÄR – något som generellt också pågick DÄR.

Där?

Ja, på andra kontor!

 

Det fanns möjligheter att jämföra på andra kontor.

Det skedde genom ”kvällstjänstgöring” och innebar att åka in till ett annat kontor i centrum vissa eftermiddagar och fylla ut ”vakanser”.

Detta kontor hade ”paus” och ”ingen expedition” fanns som en skylt på ett snöre som gjorde att endast behöriga kunde komma i in – det vill säga den aspirerande paragrafen med ”andan i halsen”.

Att inte veta ut eller in - och också lätt hysteriskt andas både ut och in - och samtidigt se fullt normal ut.

Var fanns chefen? – han satt inne i ett särskilt rum.

Där var det fint värre han hade armstöd på sin kontorsstol och matta på golvet.

Denne man sa efter sitt sedvanliga välkommen – ”vi har tänkt att du skall sitta på utländska”.

Tänk att vara i Sverige och ”sitta på utländska”!

Den okunnige paragrafen tvingades att bli Diplomat och belevat uttrycka: ”denna avdelning kan inte vara lämplig då kunskapen om varför är synnerligen begränsad – jag har endast tittat på distans”.

Verkligheten var att sitta bredvid någon som arbetar intensivt och för fullt – medan åskådaren inget begriper.

Vakans kräver att vara vaken.

Framme vid den utländska avdelningen fanns en stor konstig grön låda på vridbar plywoodskiva. Föremålet rasslade oroväckande när det vidrördes – detta kallades en elektromekanisk räkneapparat.

Paragrafen fick en snabbkurs i handhavandet av monstret på tre minuter – varav tre minuter återstod till övrig utbildning om ”pengarna”. Det fanns två lådor för utländska sedlar, en stor och en liten ”för säkerhets skull” – detta kallades banksäkra rutiner.

Det var den lilla lådan som hade färre sedlar som man ”får använda” – det kallades ”gå i” och denna lilla lådan som man alltså för gå i, får man plocka ut sedlar men inte lägga i sedlar i, utan de skall i stället läggas i en liten brun läderskål som man sedan skall lägga i den lilla gröna lådan som ligger i just denna lilla gröna låda som man alltså får gå i – om denna läderskålen får plats i den gröna lådan då det ofta läggs ner ”inkommande sedlar från kunderna här, annars får man lägga den i den stora gröna lådan som man inte får gå i, vilket är olämpligt -då säkerheten i transaktioner av pengarna från låda till låda kunde skapa förvirring om var pengarna kom ifrån – kunderna eller endast från en låda?

Varför?

 

Har gåtan en lösning – eller är det endast paragrafernas påbud?

Fanns det en förklaring till sedlarnas förvaring?

Kanske en förklaring:

Det kan emellertid hända att sedlarna i den lilla gröna lådan trots allt tar slut. Då bör man inte ta sedlar som ligger i den lilla bruna läderskålen – sedlar man har köpt, utan fråga någon annan som får gå i den stora gröna lådan om man kan ta sedlar ur denna låda som man alltså inte får gå i och ta sedlar därifrån och eventuellt sälja till kunden.

Allt detta var solklart och hade noggrant uträknats av paragraftjänande sakkunniga i organisation och revision.

Paragrafer hade hela tiden ett ”finger med” – annars skulle ”lagens arm” gripa tag i det hela.

Det fanns tydligen lagen om orsak och verkan – men också lagen om avsikt och resultat – vad var skillnaden?

All verkan skulle ha effekt – sa ”man” – alltså ”någon” som sade sig förstå, men hade svårt att förklara.

Verkan som inte hade effekt var ”overklig” och kunde inte bokföras – oavsett vad som var bo-fört i verkligheten.

Det som fanns i verkligheten, fanns i rummet som ”bo” – men också i boken som bokförde allegat som minne av det som hänt i verkligheten – oavsett om paragrafen kände det som overkligt.

Paragrafen funderade om det som kändes overkligt, verkligen fanns i verkligheten?

Paragrafen funderade över sin existens: allting har sin effekt – men vad är avsikten med effekten, som alltid blir till? Effekten som alltid finns oavsett avsikten.

Det gäller att ha insikt om avsikten trots den egna åsikten – paragrafen tycks ha en dominerande auktoritet.

Vad som är rätt eller fel relaterar till paragrafens verklighet – men är paragrafens verklighet relaterad till den effekt som blev verklighet av att man följer paragrafen?

Det snurrade i huvudet genom denna tankens parantes.

Tre minuter innan öppnandet av kontorets kvälls-tillställning rusade samtliga kontorets ordinarie tjänstemän i väg – gissningsvis hem.

Plötsligt var lokalen svart av folk som samtliga tycktes tränga sig fram till den utländska avdelningen. Sydländska scener utspelades i den långa kön där en svartmuskig typ försökte tränga ut en bred tysk med stålbågade glasögon. Längst fram stod en liten tant, vilken på ett språk som påminde om tyska och undrade om hon kunde växla österrikiska shilling till norska kronor…resten blev till dimma för aspiranten.

Vad säger paragraferna om detta?

Frågor för en paragrafaspirant att förstå i "andanom":

Vad är livet egentligen – en ständig pendling mellan VARFÖR OCH DÄRFÖR?

Varför är därför nödvändigt även om man redan vet varför?

Är det för att göra paragraferna nödvändiga?

Vad gör det hela meningsfullt?       --- Och VARFÖR?