ÖSTRA BEGRAVNINGSPLATSEN - SÅ OLIK MEN ÄNDÅ LIK.

OM HOPPAREN SOM INTE VISSTE VARFÖR.

Att komma till världen – är ett upplevt upptäckande av ett rumsligt tillstånd, vilket kan observeras av omgivningen.

Men vem är då omgivningen och varför kallas den så?

Det finns människor i omgivningen – som ser andra människor i sin omgivning. Men vem tolkar det hela som händer? Vilka relationer finns i den gemensamma miljön?

 

Emellertid – vi undersöker saken.

Det absolut vanliga sättet (finns det något annat sätt?) att komma till världen är att födas någonstans – i detta fall tittar vi på Sverige.

Man föds oftast i en säng på ett sjukhus som tillhör ”det allmänna” – vem detta begrepp nu tillhör.

Att man föds på ett sjukhus och inte friskhus är ju konstigt – även om det kan vara trångt i portgången.

Hästar kan födas hemma i stallet, – var, hur och när föds en Paragraf?

En sak är dock klar, man står från första stund i skuld till någon annan än sig själv (redan när man ligger där så sitter man där i en märklig situation).

Skuld är, liksom varför, en orsaksfråga – det har historiskt skett någonting rumsligt genom att jag är ”född” och därmed också behöver ätbar föda i den egna magen.

Begreppet ”jag”, känner dock ingen till som nyfödd – så framställningen bör då vara objektiverad av ”någon” mer behörig att förstå, vilket gör den mer allmängiltig.

En livsprocess har startat och kan beskrivas som ett speciellt förlopp av händelser och en fallbeskrivning av ”den lille parveln” blir då möjlig.

Tidigare och redan vid födseln kostades man på med ämnet ”lap is” i ögonen, som man enligt vad vetenskapen förstod vid den tiden, var bra för det lilla barnet.

Man skulle inte bli smittad av barnaföderskan som hette ”Mamma”.

Om detta skulle ha någon okänd biverkning är svårt att bedöma

– skulle man ”se” världen klart eller manipulerat är svårt att säga, liksom om det gav livslång immunitet.

 

Men hur utvecklas tankevärlden?

Det finns ännu ingen apparat som fullt ut och mätbart kan läsa tankar, vilka ändå och dessutom är rätt obegripliga för det mesta.

 

Nåväl, nåväl.

Vad händer när barnet kommer ”hem” – hem till sig själv eller hem till familjen?

Redan vid denna tidpunkt kommer information och reklam hem till föräldrarna – barnet är registrerat i alla stora dataregister med nummer och kön. Det var vid den tiden då endast pojkar och flickor kategoriserades.

Någon tvekan fanns inte - då.

Vetenskapen går framåt.

Nu gäller det att få en god start och näring i livet.

Redan direkt efter födseln, hör just näringslivet av sig med allahanda uppslag om vad god näring är.

Det är alltså välvilja från näringslivet och vårdande omsorg från ”det allmänna”.

Det registrerade barnet kan följas upp genom livet.

Har barnet förstått detta? Barnet är inte ens medvetet om den egna existensen – men det finns unika personnummer som är framräknade med inbyggda kontrollsiffror, så att det kan bara inte bli fel.

Barnet har tillgång till välvillig assistans genom hela uppväxten – och är givetvis en potential och begåvningsresurs i det gemensamma hushållet som kallas samhällsekonomin.

Vad kan detta lilla barn tillföra mänskligheten?

Samhällets hela befintliga begåvningsresurs finns till förfogande med forskningsrön och erfarenheter.

Akademiska konstarter som sociologi visar människan som naturresurs

- ett socialt djur som efter noggranna mätningar kan konstateras ha likheter med apor som nära släktingar i miljön.

Människan har emellertid speciellt specifika sociala behov som måste anpassas till arten genom välplanerade resurser, som förskola, säkerhetsanordningar, lekplatser utan hundbajs samt träning av finmotoriken.

Allt detta konfronterades denne lille som observerbar fallbeskrivning, under stigande perceptionsförmåga.

Det gäller att både se och fatta.

 

Dags för fallstudien – går det att koordinerat studera och registrera såväl perception, tankevärld och beteende?

Barnet visar som många andra av samma art på viss fantasiförmåga – är detta rationellt, relationellt eller reaktionärt?

Det gäller att se upp med tidiga varningssystem.

 

När den lekfulla daghemsperioden är över, är det så dags att börja orientera sig i omgivningen.

Nu kommer de frågor som kanske mest förbryllar vetenskapen.

Den unge ungen upptäcker, förutom rummets längd, höjd och bredd dessutom något annat.

Han befinner sig i en SITUATION!!

Vad är det som pågår??  Och varför??

Det är nu problemen börjar torna upp sig – nu när barnet börjar tveka när det gäller att springa mot närmaste ”morot” – ja till och med mot en lockande ”banan”.

Är inte barnet på banan?

 

Vad har hänt? Jo, ett naturligt skeende. Barnet börjar uppfatta sig själv som individ och börjar tänka abstrakta tankar med frågor som: vem är jag och varför är jag här?

 

Frågan varför, börjar bli alltmer frekvent. Är detta ett hälsotecken eller en störning? Om så är fallet – i relation till vem? Barnet eller omgivningen?

Det som barnet älskar börjar ibland komma i konflikt med den föräldraperson, som vill att man skall vara som alla andra.

Hela den stora samhällsapparaten som sattes i gång vid registreringen får emellertid inte störas. Man har ju registrerat allt: längd, vikt, kön, vaccinationer och allt som svarar på frågorna Var, När och Hur, ja till och med föräldrarnas eventuella trosbekännelse via skattsedeln.

 

Det som finns i omgivningen får inte rubbas, det vill säga det rum i vilket vi befinner oss.  Vi måste alla samsas inom vissa volymer och då måste det givetvis råda ordning.

Rummets ordning måste upprätthållas och allt i tillvaron upptar volym.

Då är det följdriktigt och rätt att införa ett modultänkande. Husmoduler, duschmoduler, fritidsmoduler, skolmoduler, åkmoduler, ja allt kan modulariseras och systemkonfigureras med datorers hjälp. Ett mätbart regelsystem har också upprättats som registrerar Var, När och Hur individen befinner sig i sitt rumsliga tillstånd. MEN varför finns inte frågan varför?

Jo, när omgivningen är välordnad är ju allt självklart och begreppet ”varför” blir då överflödigt att transferera till ett trovärdigt och genomtänkt ”därför”.

 

Nu är det mycket viktigt att begåvningen tas tillvara och utvecklas till fromma för alla de som lever i det gemensamma folkhemmet.

 

Så hade nu barnet inträtt i skolåldern med alla möjligheter att utveckla sina gåvor som den osynliga och naturliga begåvningen hade i sitt givande sköte hos just detta barn.

Skolan, som startade med en skolsal och en fröken

 – i skolan var det mest fröknar av någon okänd anledning i den mån dom var ”riktiga fröknar”.

Fröken spelade orgel och det skolmogna barnet skulle få nya intryck som skulle göra avtryck hos personligheten.

Morgonpsalmen skulle läras utantill, vilket var bra om man ännu inte kunde läsa. Den lät i sjunget tillstånd:

”Din klara sol går åter upp, men glad jag är ändå”, vilken sanning?

Nästa psalm talade om vem barnet var: ”Ett litet fattigt barn jag är, jag tackar dig min Gud”.

Nu tycktes barnet blanda ihop psalmerna med varandra, men vad gjorde det?

Psalmerna beskrev ju ändå sanningen – Man skall vara glad ändå, trots att solen går upp. Dessutom är kan det vara tacksamt att vara liten och fattig, vad det nu betydde.

Det gäller att inte bli förvirrad och lyssna noga.

 

När det så blev utflykt i naturen skulle den verkliga begåvningen framträda - plötsligt och oväntat.

Det levande praktikfallet hade kommit på fel sida av vägen och tvingades hoppa över ett stort dike för att kunna ansluta sig till de övriga kamraterna, – ”Jopphejdiii”.

 

Omgivningen blev djupt imponerad.

Genast började, under samfälld uppmuntran, en träning att hoppa ännu längre.

Detta medförde att han hoppade fruktansvärt mycket längre än sina andra kamrater. Hans framtid var utstakad!

Eftersom han kunde hoppa så oerhört långt, så skulle han kunna resa hela jorden runt och visa alla andra människor hur långt han kunde hoppa.

Så blev, senare i tiden, fallet i just detta fall.

Dessutom betalade man en massa pengar för att se hur hopp-prestationerna ständigt utfördes, men det var bara när han hoppade långt som det lönade sig i längden.

Han måste hela tiden hoppa längre och längre, annars uteblev pengarna.

Han kände nu en blandning av skuld och tacksamhet mot alla som ”hjälpt” honom att hoppa så där långt.

 

Det var dessutom nödvändigt att få inkomster så att de som hade hjälpt honom, skulle kunna hjälpa andra än han själv att hoppa ännu längre. Detta kallades tillväxt. Var det tillväxt på längden? Vad skulle växa?

Han själv ansågs vuxen, men kände sig fortfarande som ett barn.

 

När han så halkade när det var halt, blev han halt i benet, – om än tillfälligt.

Han kunde ju om han själv slutat hoppa, träna andra att hoppa, – hoppades han.

Genom detta och genom att hålla i gång mycket intensivt, kunde han undvika att ställa den kusliga frågan: varför?

Man kanske inte alls behövde hoppa? Åtminstone inte långt.

 

Nu kan det vara dags att göra vissa kommentarer och analyser i fallbeskrivningen av det rumsliga tillståndet.

Frågan ”varför” är inte utredd och inte heller statistiskt mätbar.

 

Vi kan emellertid ställa frågan, VAD fick nu denna människa att hoppa?

Ja, han fick av en ren slump reda på sin begåvning, som gjorde alla andra i miljön begeistrade, och hopparen blev ett hopp även för andra, vilket ansågs vara ett måste i utvecklingen.

Han fick beröm för sin förmåga och blev tidigt fixerad vid densamma, då den väckt världens beundran.

 

Han blev alltså hoppare och som sådan en samhällsnyttig individ, men om han hoppat snett hade han blivit invalid och samhällsonyttig.

Kan ett snedsprång betyda allt för individen?

 

Tydligen som fallet är beskrivet, men inte bara för individen, då han hållit i gång ett stort antal samhällsmedborgare:

Idrottsinstruktörer, kommuner, friidrottsklubbar/organisationer, skofabriker, researrangörer, tågkonduktörer, idrottsanläggningsinnehavare, journalister, fotografer, kändisskribenter, sportsakkunniga och inte minst banker.

Samtliga hade drabbats av uteblivna intäkter.

Den dagen han slutade hoppa, uppstod en hopplös situation.

 

Så uppträdde då en livskris, vilket gjorde att bland annat psykologer fick träda i funktion. Dessa var specialister på att lyssna och registrera saken i sig, relaterat till individens relationer till rummets andra individer, utan hänsyn till rummets faktiska existens, som en tillgång i sig, med många osynliga möjligheter.

Detta fick då socialpsykologin att förklarande länka samman själva tomrummet i tankelivet, så att rummets ordinarie stabila tillstånd inte stördes.

 

Så när samhällsrepresentanterna ville veta skälen och då de ständigt frågade: ”hur upplever du din situation”? – uppstod ett så kallat semantiskt dilemma!

Det blev inte bättre då hopparen i sin hopplöshet inte förstod vad ordet semantik betydde.

Men inte ens de semantiskt kunniga specialisterna kunde komma till en lösning då det uppstod en låsning kring vad det egentligen handlade om.

Semantikens grundläggande vetenskapliga kunskapsområde är uppenbarligen att betrakta VAR, NÄR och HUR en existens befinner sig, alltså någonstans.

Det är ju självklart att allting befinner sig någonstans.

 

Den verkliga situationen uppfattades därför med instämmande uppmuntran av den sociologiska expertisen – att det handlade om en ovanlig rumslig belägenhet, medan psykologins företrädare försökte arbeta med en själslig förlägenhet.

Samhället, som för funktionens och konkurrensens skull inte tålde störningar, måste då reducera och rationalisera.

Man uppfattade inte själens belägenhet och avskaffade därmed densamma ur den normerande terminologin, vilket ledde till att förlägenhet inte heller kunde anses som särskilt rationell, då den inte kunde mätas i moduler eller volymer. Det värsta var att det hela inte kunde registreras i datorer – som krävde konkreta fakta.

En företeelses belägenhet måste uppfylla normerade rum/moduler på något ställe för att vara mätbar, vad i all sin tid skulle annars modulen i sin existens användas till?

Den skulle vara en bortkastad investering.

Alltså:

Frågan – NÄR, kan man ange i tiden.

Frågan – VAR, kan man ange i rummet.

Frågan – HUR, kan man ange på vilket sätt volymen uppträder och konstrueras.

Dessutom kan frågan VAD, användas i vissa semantiska sammanhang.

Allt detta kan mätas, men hur mäter man klokhet och skönhet?

Alla dessa frågor hoppade nu omkring inne i huvudet hos hopparen som gräshoppor på en sommaräng.

 

Nu är ju målet att konfidenten skall må bra.

Hur gör man då för att må bra? – Hoppar långt?

 

En normal hälsokontroll visar full hälsa, sånär som på en del idrottsskador.

Vid rapporteringen uppfattade datorernas stavningsprogram ordet ”livskris” som det mer mätbara ”listpris” – vilket är vanligt inom sjukvården.

 

Ja, hur värdefull är man? Eftersom det inte är nödvändigt att hoppa långt, kan man, utan att bli straffad, äta tabletter som gör att man mår bättre – men inte bra.

 

Detta kan emellertid, enligt vissa psykologer öka perceptionsförmågan och medverka till en bättre orientering i rummet. Man blir alltså mer varse om någonting – som kanske inte är någonting, alltså ingenting.

Risken är då att man anses antingen simulera eller också hallucinera.

Problemet är dessutom att det går att göra både ock.

Det kan dock kräva en ständig konsumtion i tablett- eller flaskform eller för ännu bättre effekt ”intravenöst”.

I vilket fall kan effekten registreras och mätas och bedömas som gott eller dåligt resultat.

Om effekten är ett resultat, så är det planerat om det sker genom recept.

Om man hoppar kan man kallas dopad.

Men om man inte avser att hoppa långt – behöver man inte vara dopad.

Här uppstår en semantisk paradox.

Egentligen är det viktigt att hoppa långt för att det är ”lönsamt”, men då mår man kanske inte bra och måste äta tabletter, vilket i sig inte är lönsamt.

En hoppare måste ju hoppa för att vara lönsam. Men varför skall man vara lönsam, om man inte mår bra?

Den som ser hopparen, mår bra av att se hopparen hoppa, men hopparen mår inte bra om han blir halt när det är halt och glatt och kan inte hoppa så långt som publiken vill att han skall hoppa.

Om det är alltför glatt blir man i detta fall inte glad.

Alla, både hopparen och publiken, har det gemensamt att de alla vill må bra. Kanhända har det med frågan ”VARFÖR” att göra?

 

Vad är överhuvudtaget meningen med att hoppa och meningen med att inte hoppa? Finns det överhuvudtaget någon mening med meningen?

Det är nog bäst att hoppa av!

 

Hopparen vill hoppa av från de färdiga tankemodulerna vars volymer känns alltmer tomma.

Han står frågande inför alla moduler som ständigt blir fler och fler i försök till ”lösningar” – det vill säga vara svar på frågan HUR, men inte VARFÖR.

 

Hopparen upplevde nu sig själv som en tom modul och gick vilse bland alla andra moduler och ”lösningar”.

Var lösningen kanske ett arbete i en modul?

 

Inne i vissa av modulerna fanns maskiner och ibland även människor i olika kombinationer och blandningar.

Allt och alla i modulerna var specialiserade, där var och en hade sin bestämda uppgift. Detta gick mycket bra på grund av att man visste VAR, man skall göra det man skall göra, det vill säga i vilken modul det skulle ske. NÄR, man skall göra det…nu eller lite längre fram i den programmerade tiden – bara det inte sker på lunchtid, för det vill inte ”facket”. (Ordet ”fack” kan till synes vara ett annat ord för modul (fackmodul som kan prestationsmätas) – då man representerar och företräder hopparen för att han inte skall känna sig hopplös i modulen DÄR han vistas - om han inte vistas i lunchmodulen eller dusch/toalettmodulen).

Facket söker begränsa alltför hög kvantitet av VAD, NÄR och HUR man gör något – om det inte är avtalat.

Dessutom VAD man gör och inte skall göra.

VARFÖR man gör det, behöver man inte diskutera, bara modulen är trygg och säker, oavsett om det är lunchmoduler, toalettmoduler, omklädningsmoduler eller rastmoduler.

 

Vår hoppare arbetade i en kontorsmodul och fick lön.

Lönen fick man efter alla avdrag som skulle göra alla trygga, även utanför modulerna.

 

Inne i modulen rådde, inom det rumsliga tillståndet, full trygghet enligt de ansvariga specialisterna, värme, ventilation och färgsättning.

Avdragen kallades skatt och gick bland annat till poliser, ambulanser och brandstationer – allt för trygghetens skull.

 

Förslag på vad pengarna skulle användas till behövde inte hopparen tänka ut – det var bara att titta i brevlådan eller svara i telefonen.

 

Eftersom hopparen idag inte längre finns hos oss – fick han inte uppleva den moderna välsignelsen med internet.

 

Då, ”vid den tiden” hände följande:

Via brevlådan fanns två typer av post, en som hade många vackra färger och beskrev att hopparen var speciellt utvald – bara han betalade en viss summa pengar. Då kunde man bli ägare till allt det vackra som de soliga färgbilderna visade.

Den andra typen av post hade mer färglösa kuvert och innehöll nästan alltid personnumret.

Dessa kuvert var dessutom gjorda av neutralt papper eftersom man påstod sig vara sparsamma med naturen, vilket förmodligen var nödvändigt då avsändarna av de vackra kuverten sålde så mycket av naturen.

Avsändarna av de färglösa kuverten ville ha betalt, trots att hopparen hade betalt allt han hade till dem med de vackra kuverten med allt färgglatt innehåll.

 

Avsändarna av de färglösa kuverten hade ett så kallat kretsloppstänkande, eftersom de ville ha ersättning i pengar för det han hade skaffat sig, då att inte kunnat motstå alla frestande erbjudanden. Var detta ett erbjudet svar på den outtalade och glömda frågan varför? De såg sig nödsakade att själva vilja ha det som han köpt av dem med de färgglada och vackra kuverten.

 

Hopparen tänkte nu följande begåvade tanke: om man nu ändå skall betala, skall jag nog betala mer till dom med de tråkiga och intetsägande kuverten, eftersom man då inte förstör naturen. Det viktigaste är ju att må bra.

 

För att må bra gick han till det Sympatiska Systemets modul som inte skickar någon post, utan byter flaskor direkt mot pengar. När han sedan drack innehållet, påverkades det Parasympatiska nervsystemet och han blev alldeles lugn.

 

Nu kommer emellertid nästa kris. Han hade fått ERFARENHET.

Frågan VARFÖR var trots detta obesvarad. Den ställdes nu med iver i alla möjliga sammanhang. Varför finns alla moduler? Varför skall man hoppa långt? Varför gör man som man gör? Varför skall man köra på höger sida av vägen? Varför finns jag?

Frågorna blev fler och fler så att kaos uppstod. Alla som fick frågorna blev antingen förlägna eller irriterade.

Detta ledde till att det producerades allt fler statistiska utredningar som (förutom Vetenskapen - som sa sig stå för det som var sant genom att referera till vad någon annan hade sagt i ”vetenskapens namn”). Detta skulle klargöra det nödvändiga i att exempelvis hoppa och därmed hoppa över frågan varför, hopparen fick själv ta del av det skrivna i och för självstudier.

 

Den frågande hopparen mådde allt sämre och sämre och drack så mycket ur flaskorna att, vid en alkoholkontroll, kollapsade mätapparaturen.

 

Av denna anledning trädde då vårdapparaten i funktion i förebyggande syfte innan allt kollapsade.

Förebyggandet skulle undvika skador på moduler och andra människor.

Hade skadan redan skett, skulle kriminalvården träda in.

 

Den egna skadan på hopparen hade vid undersökning redan skett till den grad att man övervägde antingen ”vanlig” sjukvård eller alternativt psykiatrisk vård.

 

Bedömningen blev att eftersom hopparen uttalade frågan VARFÖR så frekvent att den sistnämnda vårdformen blev nödvändig.

Denna vårdform hade med viss, om än tveksam, framgång lyckats göra vissa ”varförfrågare” visare och enligt vissa experter symptomfria – i varje fall dominerade inte frågan så att den blev alltför anstötlig i samhället.

Genom att söka fokusera på de mätbara volymerna som modulerna upprätthöll – kunde man leva normalt i relation till de standardiserade frågorna VAR, NÄR och HUR, tills dessa frågor åter började dominera tankelivet.

 

Symbolmässigt kan man säga att receptet är att man skall byta frågetecken mot paragraftecken. Med full kunskap om paragrafernas relation till volymer och moduler, är man fullt fri att handla. Det är egentligen frågan VARFÖR som skapar handlingsförlamning.

 

Inne på den slutna avdelningens motionsmodul tränade vår hoppare höjdhopp mellan de övriga terapeutiska behandlingarna – tills han en dag hoppade över områdets staket och kom ut i den av samhället definierade verkligheten.

 

Detta höga staket visade på att han hela tiden hade burit på den dolda talangen – höjdhopp.

Längdhopparen hade plötsligt blivit nationalhjälte i höjdhopp.

 

I sin nya identitet och karriär bar han fortfarande på en stor tomhet: Varför i alla mina hästar skall jag hoppa högt?

Varför? Varför? Varför? Nu har jag hoppat på både längden och höjden utan att må bra!!

 

Det fanns dock en riktning kvar: Nedåt!!!

Han tyckte Älvsborgsbron var en lämplig testplats.

 

Sista frakten ledde sedermera till Östra Kyrkogården.

 

Slutsatsen blir att man föds i en säng som ägs av det allmänna och övergår i fast egendom på en därför avsedd fastighet.

Det finns en kyrklig förvaltning som tar hand om det kamerala kring det rumsliga tillståndet på fastigheten.

 

Men vem var han, vår hoppare – egentligen?

 

Griften visar det upptäckbara

Skriften förklarar det upplevbara.

 

      Skalden Viktor Rybergs gravmonument på samma fastighet har bland annat texten:

”Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,

Vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,

det är en skörd, som undan honom bärgas,

ty den hör evighetens rike till”.